Vill skriva. Vill få ner alla mina tankar i ord. Vill uppdatera er om allt som händer. Men faktum är att just nu är det för många bollar i luften. Jag mäktar inte med. Det är fullsmetad agendan med både jobb, hund, relationer, flyttstädning av 2 lägenheter, packning… och ja en hel del annat. Så det finns lite utrymme för att bara andas, vilket leder till att uppdateringarna hamnar i skymundan. Men när kraft och tid finns så skriver jag ett inlägg. Så under tiden uppdateras Instagram flitigare. Men om någon vecka så ska bloggen uppdateras regelbundet. Och varför?
Jo…för nu ska ni få veta. Vi ska bli föräldrar i februari! Jag kan knappt tro att det är sant. Nyper mig i armen varje dag. Är det på riktigt? Ska han och jag? Få ett barn? Overkligt. Bara tanken på att vi skapat något som växer i min mage gör mig knäsvag. Jag kan omöjligen beskriva alla känslor som far runt i min kropp. Men det är lycka & kärlek. Igår gick vi in i vecka 23, med andra ord har över halva graviditeten gått. Halva! Halva! Halva! Hjälp, hur kan tiden går så fort?! Magen växer för varje dag och till min stora glädje har jag den senaste veckan fått känna sparkar varje dag. Den känslan. Ja, den känslan är också helt omöjlig att klä i ord. Det ligger ett litet barn i min mage och rör sig! Kan ni förstå? Jag kan det knappt. Åh…den älskade lilla krabaten som växer i min mage är redan så otroligt älskad. Nu hoppas och ber jag att både jag och bebis fortsätter mår bra <3 Så för att knyta an till det som stod i början av inlägget: att jag kommer blogga oftare. Jag har en tanke om att uppdatera er under graviditetens gång. Misstänker att det inte intresserar så många hundtränare, utan kanske en ny målgrupp. Vi får se, men givetvis kommer det också stå om min & Ruths träning. Den blir dock lite lidande nu när tiden är så knapp. Men snart så….! Det är ju bara en vecka kvar till inomhusträningarna börjar på tisdagar – vi längtar! Tilläggas ska ju också att Ruth förmodligen får valpar ungefär samtidigt, så det lär ju uppdateras en hel del om det också ;)
2 Comments
Varje vardagsmorgon börjar jag och Ruth med en långpromenad. Det är kolsvart ute när väckarklockan ringer vid 5:15. Sängen är sådär mysigt varm, och tröttheten är alltid ett faktum. Men trots det har jag karaktär att gå upp. På med tofflorna och några klädesplagg. För det är alltid hemskt kallt så fort täcket åker av... Rutinerna på morgonen är fasta. Och det mesta gör jag på autopilot. Jag varken tänker eller känner efter. Jag bara gör.
6:00 står vi utomhus. Redo för att promenera en timme innan jobbet kallar. Och när jag börjar gå i den friska, krispiga och kyliga luften kan jag inte annat än njuta. Ruth springer glatt med svansen högt, det börjar sakta ljusna och inte en människa är ute. Jag älskar det. Och jag får tillfälle att tänka och känna, utan att några yttre faktorer påverkar mig. Dom här morgonpromenaderna är som balsam för min själ. Tiden. Den går konstant. Den tickar vidare oberoende av vad som händer runt omkring dig. Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader blir till år. Ibland skrämmer det mig. Men jag påminner mig själv om att vara ödmjukt och finna acceptans. Vi ska vara rädda om tiden, och förvalta våra minutrar väl. Tiden kan vi ju omöjligen styra över… och vi kan knappast kontrollera allt som komma skall.
Jag tycker att jag är duktig på att uppskatta livet, varje dag. Ofta flera gånger om dagen. Och jag är mästare på att ”fånga” stunden för att njuta och ge mig tid för eftertanke. Men ibland kanske det går över styr. Mina tankar sticker lätt iväg och jag kan vrida och vända på saker i all oändlighet. Jag älskar den sidan hos mig själv, men jag kan också bli så trött på den. Ibland vill jag bara kunna acceptera och inte grotta in mig för mycket i tankar och känslor. Jag kan få svårt att släppa det jag tänker och känner då… jag sitter lite som fast i mina egna tankar/känslor. Jag jobbar verkligen aktivt med den sidan hos mig själv. Att släppa, att acceptera, och att inte leva i en känsla som jag inte kan påverka just nu. Det är svårt men jag är så tacksam att jag kan se mina egna svagheter och jobba med dom. Åter till tiden… det gäller att uppskatta varje dag. Jag tackar ofta högre makter för att jag är frisk, har två ben att gå med, en underbar familj, en bostad, fast tjänst och ja mycket annat. Livet är inte självklart, och livet är under ständig förändring. Uppskatta allt det fina du har omkring dig, och bry sig om dina nära och kära. Bra vänner. Dom ska man hålla hårt i. Den saken är klar.
Hon ovan är en sådan jag håller hårt i. Hon känner mig nästan läskigt väl och kan läsa mig som en öppen bok...trots att jag emellanåt är helt stängd. Häromdagen så säger hon: Men Malou, jag tar nog Ruth nästa helg. Först blev jag lite ställd. Varför ska hon ta Ruth? Sen lägger hon snabbt till: Det är så mycket för dig, och det kommer underlätta om du har en mindre "sak" att tänka på. Jag andades ut, och de enda jag kunde får ur mig var: TACK! Hon känner mig så väl. Hon vet när hon behövs. Hon vet när hon ska agera stöd. Jag behöver aldrig be om det, eller göra mig sedd. Hon ser mig, alltid. Och är uppmärksam på minsta lilla signal jag sänder ut. Jag håller hårt i den här flickan. Väldigt hårt. Tänkte sammanfattat helgen igår. Men varje gång jag försökte skriva så blev händerna helt tafatta. Jag flyttade försiktigt fingrarna över tangenterna men lyckades aldrig skriva något... Jag brukar så gärna vilja skriva när känslorna svämmar över inom mig, men igår var det annorlunda. Det kändes som att helgen ändå inte skulle gå att beskriva i ord. Så jag blev sittande och klickade sedan på krysset i högra hörnet.
Nu sitter jag här igen, men aningen klokare. Har nämligen insett att det inte ens är någon idé att försöka beskriva helgen. Svårt det där, jag vill så gärna dela med mig av min känsla men ibland går det inte... Så helgen beskriver jag med ett ord: kärlek. Veckan har kickat igång med fullsmetat schema. Flytten närmar sig med stormsteg... 2 veckor kvar. Så det är möten med banker, kontraktskrivningar, utflytt/städning/packning av två lägenheter, inköp av möbler, överflytt av alla abonnemang... och givetvis alla dagliga sysslor. Ruth blir lite lidande...så om någon är sugen på en grå kompis - skrik. ;) Tänk, om bara några veckor börjar vi landa i vårat nya hem. Det känns så himla fantastiskt - och jag ser fram emot att få skapa den där mysiga hemmafeelingen. Känner ni att ni måste visa upp ert bästa jag när ni tränar med andra? Tittar ni på andras filmer och får en klump i magen? Möter ni tankar som får er att tvivla på er själva? Får ni dålig självkänsla när ni ser andras utveckling?
Om ni svarat Ja på ovanstående frågor: Låt dom jobbiga känslorna och tankar rinna av er. Det finns många fantastiska saker som sociala medier för med sig. Men det finns också baksidor. Inte nog med att många av oss blir inaktiva och spenderar mer tid framför datorn än i det verkliga livet... Det finns också dom som lätt faller in i mönstret "att jämföra sig med andra". Jag förstår att det är lätt hänt... jag menar, vi är ju många som vill utvecklas, prestera och stå på prispallen! Vi är många som kämpar, tränar och gör vårt bästa för att lyckas med vår fyrbenta vän. Men värt att påminna sig om är att sociala medier aldrig visar upp alla sidor av ett ekipage/människa/hund. Genom att enbart uppdatera bakom en dataskärm ger oss möjlighet att visa det bästa sidorna, och vi kan lätt klippa bort det som är mindre bra. Bra eller dåligt? Det har vi nog olika uppfattningar om. Men faktum kvarstår: vi har möjligheten att välja vad vi vill visa. Ni kanske ser att ekipage där förare och hund är i samma ålder som er. Och varje film som publicerar är magi...det är sådär ruskigt bra. Och klumpen i magen växer sig större för varje film... och du kanske till och med blir ledsen. Jag menar, hundarna är ju båda ett år gamla, och vi är båda nybörjare. Varför går det så bra för dom? Varför lyckas inte vi? Vi tränar ju jättemycket... Ja men ni förstår, jag tror tankarna kan spinna iväg åt alla möjliga håll. Men vet ni? Ni måste lova mig att påminna er själva om att alla har olika förutsättningar, och vi är alla olika. Då menar jag både hundarna och vi förare. Att jämföra sig med andra är lönlöst. Ni måste jämföra er med er själva, och er egna utveckling. Filma er själva, träna vidare, filma igen - och sen jämför! Något som också är värt att påminna sig om är att olika egenskaper är bra i olika lägen! En högtempad hund kanske springer superfort, men har kanske tufft med moment som innefattar stadga. Medan en lugnare hund kanske har lätt för grym stadga, men får kämpa lite hårdare vid fartmoment. Är ni med mig? Träningen bakom varje ekipage kommer vi aldrig få reda på vid sociala medier, och vi vet inte heller hur deras livssituation ser ut, hur mycket dom tränar, hur hunden är... osv, osv. Så tittar ni på filmer - INSPIRERAS - och passa på att forma era målbilder för er egna träning. Att låta sig bli negativt påverkad tror jag hämmar träningen med din egna hund. Känslan av besvikelse känner hundarna, och vem vill träna med någon som blir besviken? Dessutom tror jag det begränsar vår egna kreativitet och glädje. Låt inte dom sociala medierna påverka dig, eller er träning. Som vi ofta nämner: träna med känsla, men utan känslor. Igår for vi till klubben för att träna lydnad med Denice & Lita. Ruth fick börja och vi konstaterade snabbt att känslan var skit och Ruth kändes inte alls som vanligt. Vi bytte hund och det visade sig att Denice kände precis samma sak med Lita. Vi pausade, samlade ihop oss, resonerade och valde att acceptera att alla pass kan inte vara en dans på rosor. Utan motgångar - inga medgångar. Vi förflyttade oss till agilityplanen där hundarna fick träna på slalom och en kombination. Det känns att både jag och Ruth är färska, vi har inte riktigt koll på alla kroppsdelar. Men vi försöker och lär oss mer för varje gång. Jag tror också det är riktigt bra träning för att Ruth ska få ordning på sin kropp... Hon är ju rätt klumpig, och stor i sina rörelser. Agilityn kräver ju bland annat att hon komprimerar sig, är snabb i svängarna och inte hoppar för långt. Det ska bli spännande att se hur vi kan utvecklas under hösten - för som jag tidigare nämnt ska vi ju gå på inomhusträning med en agilitygrupp varje tisdag. Hur bra? Super! Bjuder på en kort film från gårdagens pass. (...och jag säger bara "hej du lilla utveckling"...för jäklar vad fort Ruth snappar upp träningen). I början när du träffar en människa kan du själv välja vilka sidor du vill visa. Du behöver bara öppna en liten del av dig själv, eller i vissa fall ingen alls. Du kan hålla avstånd och se till att personen i fråga inte närmar sig den riktiga du.
Jag är en sån person som inte släpper in människor på djupet. Jag är social, glad och pratar oftast mycket och högt. Och det i sin tur tur leder till att många tror sig känna mig, och tror lätt att dom vet mycket om mig. Men det är så fel... Jag älskar att prata och älskar mötet med människor, men att släppa in någon på djupet och öppna sig - där tar det stopp. Det är som en vägg, och för att komma innanför den krävs att varje liten sten plockas ner... hand för hand. Jag minns så väl när jag träffade Joel. I början var det så lätt att hålla ett visst avstånd och jag intalade hela tiden mig själv att han nog ändå inte var något för mig. Men jag kunde omöjligen sluta tänka på honom, och så fort vi sågs slog mitt hjärta volter. Jag frågade mig ofta varför jag backade, varför jag tvekade, varför jag inte vågade släppa till, varför jag höll tillbaka mina känslor... Varje gång kom jag fram till samma svar: jag kan inte blotta mig innan jag säkert vet att den här människan är någon jag vill ha i mitt liv. dessutom är rädslan för att förlora någon jag älskar stor. Tiden gick. Och jag fortsatte hålla en viss distans. Jag vågade inte öppna mig och jag vågade inte släppa in honom i mitt liv. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att träffa honom. Han fick ju hela mig att skina upp! Och han hanterade mig bättre än jag vågat tro. Han höll ett lagom avstånd, fick mig att slappna av och bli trygg. Dessutom växte mina känslor sig starkare för varje gång vi sågs... Han hade ingen aning om vad jag kände, men fortsatte träffa mig och behandlade mig som en prinsessa. Och allt eftersom tiden gick plockade han försiktigt ner sten för sten. Rädslan åt ibland upp mig, och jag tog ett steg tillbaka. Men han lät mig aldrig ta mer än ett steg. För då stod han där, med sin utsträckta hand. Och jag minns hur han lugnt sa att "en av kärnorna i en relation är att man öppnar hela sig själv, annars har man ingenting att bygga relation på". Efter dom orden släppte min mur... jag minns hur jag grät. Jag skämdes. Skämdes för att jag inte släppt in en människa som mitt hjärta slog volter för. Men efter den dagen fick han hela mig. Varenda liten del. Om ord ändå kunde förklara kärleken till honom. Först och främst TACK för er fantastiska respons på senaste inlägget. Det känns ju så mycket roligare att skriva när jag vet att ni är flera som läser och dessutom uppskattar innehållet. Igår styrde vi bilen mot SSBK för agilityträning med Denice och Lita. Balanshinder, slalom och några få repetitioner på en hoppkombination. Ruth har ju bara testat slalom en gång tidigare, och då med bågar. Men eftersom vi inte har tillgång till bågar vid varje pass har slalomträning legat på is - men igår bestämde vi oss för att prova en variant utan. Annars kommer vi ju aldrig framåt... Så sagt och gjort, vi körde en form av allé som vi rätt snabbt tight upp ordentligt. Ruth imponerade och vi sprack av glädje. Underbara hund! När vi väl skulle köra hoppkombon var vi båda rätt trötta men kämpade oss igenom, men Ruth blev vid och jag både sa fel och handlade fel... Men tro mig, för oss som är färska på agility är det jäkla många saker att hålla reda på. Armar, fart, ben, ord... ja men allt, haha! På filmen kan ni även notera min härliga vän som är snabb i sin förstärkning av både bra och mindre bra delar! Det är med ärliga träningsvänner vi kommer längst :) Och tilläggas bör: vi har så SJUKT kul när vi tränar. Jag kände mig nästan hög när jag satte mig i bilen. Nu vankas det några timmars jobb, och sen står det faktiskt lydnad på schemat. Pepp! Efter att ha satsat allt på hundträningen och presterat grymt på tävlingar i olika grenar valde jag att bryta livets fantastiska gång. Många blev chockade. Och så även jag.
Jag tog ungefär 2 års "uppehåll" från allt som har med hundträning att göra. Från att träna hund dygnets alla lediga timmar, och alltid sätta hunden i första rummet. Så vände jag tvärt. Plötsligt fanns det ingen hund att träna, och plötsligt stod jag i centrum av mitt egna liv. Läskigt är bara förnamnet. Jag blev tom. Vem var jag utan hundarna? Vad skulle jag göra? Vad tyckte jag var kul? Det kanske låter dramatiskt. Men faktum är att utan hund så kände jag mig naken. Det var en tuff tid och jag hamnade i någon form av "kris". Identitetskris. Dessutom var sorgen och saknaden otroligt smärtsam. Och det tog mig ett bra tag att hitta mig själv, och fundera på vad jag tycker är viktigt i livet. År 2013 var jag redo för att öppna upp mitt hem för en ny kompis. Då hade jag landat i mig själv, hittat mina värderingar och vem jag faktiskt är. Ruth flyttade in i september och jag hade redan från dag ett bestämt mig för att skynda låååångsamt. Därmed vill jag inte säga att jag skulle "hålla" tillbaka träningen, utan snarare vara engagerad och aktiv i min valps utveckling.(Vill poängtera att jag INTE tycker det är något fel för dom som det går fort framåt för. Vi är alla olika, så väl hundar som förare) Fokus skulle inte ligga på träningen, eller mål och prestationer. Utan på att lära känna henne och ge henne dom bästa förutsättningarna för ett bra liv. GIVETVIS har jag i stort tänkt likadant med mina tidigare hundar, men då har ändå träningen funnits som ett mer laddat och givet kort. Så ville jag inte att det skulle bli med Ruth. Jag hade också från första början bestämt mig för att vi skulle lära oss allt om vallningen när vi väl kommer igång. Och ni som vallar vet att hundarna behöver bli iaf några månader innan det är dags att sätta igång träningen. Prefekt för mig som gärna är så het på gröten. Så Ruth har fått tid att bara få vara hund. Väldigt mycket tid. Och dessutom visade det sig tidigt att Ruth är en omogen och levnadsglad tjej. Det finns inte mycket seriöst i henne och hon är nyfiken på livet. Så jag valde att låta henne få vara just nyfiken på livet, och försökte aldrig dämpa hennes barnsliga sida. Nix, hon fick utvecklas i sin takt och mogna när tiden var inne. Vad vill jag då har sagt? För mig som lätt har bråttom, är målinriktad, fokuserade till tusen, alltid ger allt...fick det enkelt att följa mina grundplaner med att ta det lugnt. Däremot har det emellanåt varit en psykisk utmaning. Att inte försöka forcera eller pressa på Ruth. Det har i sin tur har lett till att jag varit "off" från lydnadsvärlden i snart 4 år. 4 år är lång tid. Det hinner hända mycket och när jag nu så smått börjar kliva in på lydnadsplanen igen möts jag av många heta ämnen. Alltifrån att man inte får vara glad, till att bedömningarna är orättvisa & för hårda, till nya lydnadsmoment och ja mycket mer. Vet ni? Förut hade jag blivit engagerad i frågorna. Jag hade till viss del anpassat min träning utifrån dit "skeppet pekar" och jag hade försökt passa in för att bli bäst. Idag tänker jag inte göra det. Jag tänker givetvis försöka sträva efter en 10 på alla moment, men jag tänker träna och tävla på ett sätt som jag och Ruth trivs med. Jag vill träna för att det är kul och för att jag brinner för hundträning i olika former. Men jag vägrar låta heta, laddade och negativa ämnen påverka oss. Vi gör det här för att vi ÄLSKAR det - och visst har vi mål - men om vi tar oss dit är bara en stor, fet bonus. Jag hoppas och vill tro att lydnaden är på väg åt rätt håll :) Vi kommer fortsätta träna med glädje, och jag kommer aldrig någonsin vara beredd att offra mitt intresse för att reglerna/normerna går åt ett håll som gör det svårt mig att träna så som jag vill! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|