2 år! 2 hela år! Kan ni förstå? Hjälp vad tiden går fort! Den lilla flickan som vi hämtade i september har plötsligt blivit vuxen. Hur gick det till? Även om jag verkligen njutit från första dagen hon flyttade hem till oss, känns det som tiden gått för fort.
2 år... Det var i den här åldern Winnie plötsligt togs ifrån mig. Jag helt ovetandes om vad som komma skulle. Samma sak är det nu. Precis samma sak. Jag kan inte kontrollera framtiden och jag kan inte ha grepp om precis allt som sker. Vissa saker är omöjliga att påverka. Men jag försöker att inte gå runt med en svag rädsla i magen, utan istället njuta av varje dag vi får dela tillsammans. Ruth då? Ja, vem är Ruth? Jag skulle kunna skriva en uppsats om henne. Hon är speciell och inte alls som någon av de tidigare hundarna jag haft. Hon är egen på många sätt, men framför allt väldigt tillgiven. Hon viker aldrig min sida. Ruth har sedan valptiden varit en självständig tjej som står stadigt med sina tassar på jorden. Ingen stress, miljö och ljudstark, inga extrema reaktioner, inga "manier", inga hysteriska ageranden... Hon är väldigt cool och otroligt nyfiken på allt som livet har att erbjuda. Full av härlig energi och en otrolig personlighet. Det går inte att missförstå henne och hon är väldigt tydlig i sin kommunikation. Ibland känns det som vi två läser varandra som öppna böcker. Hon vet precis vilket modus jag är i, och jag kan bara titta på henne för att veta hennes sinnesstämning. Nästan lite läskigt men också helt fantastiskt. Hon är verkligen en kompis som står vid min sida dag som natt. I träningen utvecklas vi för varje träningspass! Fokus har helt klart legat på vallningen, och eftersom vi båda är nybörjare har det tagit mycket tid och fokus. Men vi har emellanåt även försökt trycka in någon lydnadspass här och var. I vallningen har Ruth varit fantastisk för mig - en otroligt tacksam kompis att lära sig tillsammans med. Ruth kunde redan efter 1½ år titulera sig som Godkänd vallhund, 2 starter i IK1 och uppflyttad till lydnadsklass 3, samt HD-röntgad med A. Jag menar, hur fantastiskt är inte det? Älskade Ruth, låt oss få många år tillsammans. Jag bokstavligen älskar att dela livet med dig <3
0 Comments
Imorgon kl. 7 avgår färjan mot Visby. Och om två timmar kliver jag av arbetet för 4 veckors semester. Det känns fantastiskt och jag kan knappt förstå att "sommarlovet" snart knackar på. Bara tanken ger mig små lyckorus i magen. Åh det ska bli så underbart!! Som det ser ut kommer vi till största delen spendera dagarna på Gotland...men vi gör nog några dagars snabb visit i Stockholm. Personligen tycker jag det är värdelöst i Stockholm på sommaren. Visst är det vackert och relativt lugnt, men att vara mitt i staden och inte ha naturen utanför dörren är .... sämst! På Gotland kan vi njuta av naturen, havet, fina människor, god mat, mysiga små butiker och ja.... allt sånt som vi älskar allra mest.
Så ikväll blir det till att tvätta, packa och städa. Känslan av att komma hem till ett rent hem är oslagbart. Kanske också borde berätta för er att det inte blir någon tävling för oss i helgen. Vallningen har fått stå åt sidan den senaste månaden, så det känns varken kul eller rättvist att gå ut och köra! Vi fortsätter ha några veckors vallvila för att sedan kicka igång hösten med nya friska tag! Vi kom med på IK-tävlingen på Gotland nästa helg. En tävling jag så länge har längtat efter, och laddat inför både mentalt och med massa träning. Men den senaste månaden har träningen blivit nästan lika med noll. Och det är på grund av olika orsaker, men framförallt har inte det där suget infunnit sig. Jag har känt mig opepp och tyckt att en break gör oss gott. Nu står vi här, och det är en vecka kvar till tävlingen. Oavsett åker jag ner till Gotland på fredag, men antingen med vetskapen om att vi ska tävla, eller inte. Att tävla för träning är givetvis bra, men samtidigt känns det värdelöst att tävla när man inte träna. Det krävs ju inte hjärnfysiker för att förstå att utan träning = ingen framgång. Dessutom känns det tråkigt att ställa sig vid pinnen och inte vara förberedd. Jag vill ju kunna säga att vi tränat för det här, och går det skit ska det inte vara med "ursäkten": vi har ju inte tränat så mycket. Varför ska vi då tävla? Egentligen? Bara för att få erfarenhet då? Ja, kanske... men nja, vette sjutton. Det är nog inte så jag vill jobba. En sak är ju om jag hade vetat att vi har vissa brister, eller mindre bra grejer, en annan är verkligen att vi inte alls tränat.
Men vi skulle säkert lyckas ta oss igenom banan fint. Ruth har utvecklats enormt under hösten och visar gång på gång vilken fantastiskt kompis hon är i fårhagen. Svårt beslut. Tusen tankar som far från höger till vänster. Och det är bara jag själv som vet vilket beslut som är rätt. Men nog om tävlingen. Vi mår bra, även fast bloggen mer eller mindre är död. Jag har gått upp på heltid, så det blir betydligt mer jobb än vanligt. Så varje ledig minut spenderat på nära och kära, Ruth och träning. Med andra ord är tiden betydligt mer knapp än tidigare... Tänk att livet är under ständig förändring. Det som var igår, behöver inte vara idag. Nu ska jag kriga mig igenom en vecka till sen har jag 4 veckors semester. Så otroligt behövligt, hela jag skriker efter: LEDIGA DAGAR! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|