Mitt huvud dunkar. Min kropp känns tung. Känslan i min mage är tom. Sprang milen imorse, det gick dåligt. Tränade ett lydnadspass med Ruth, och det gick också rätt dåligt. Eller dåligt är väl en lögn, men varken hon eller jag var på topp... Så jag avrundade snabbt passet och så ägnade vi oss åt lek och promenad istället. Helt klart en bättre idé med tanke på min status.
Har försökt andas lugn idag. Återhämta energi. Fick mitt i all smet reda på att en släkting gick bort inatt. Strax över 50 år, och pang så fick han hjärtinfarkt. Finns inga ord. Men en sak är klar, det gäller att ta vara på varje dag och uppskatta det lilla.
0 Comments
Jag är känslomänniska hela vägen ut i fingerspetsarna. Jag känner mig som ett spädbarn ibland. Kan gråta ena sekunden för att i nästa sekund skratta. Nej men nästan... Jag har svårt att hålla känslor inom mig. Dom måste ut, dom måste ventileras och dom måste kännas på. Att behöva få ur sig känslor på direkten är knappast alltid optimalt. Jag har lätt att häva ur mig förhastade ord. Göra förhastade beslut och agera utan att ha tänkt efter en extra gång. Så förbannat dumt och jag blir lika irriterade på mig själv varje gång. Jag jobbar med den här sidan dagligen och även om utvecklingen går framåt kan jag bli så trött på mig själv ibland. Varför höll jag inte bara käften? Varför satt jag inte bara tyst, snällt och lyssnade? Men samtidigt påminner jag mig om att resan jag hittills gjort. Jag har blivit otroligt mycket bättre. Att bägaren ibland rinner över måste jag väl ändå säga inte är mer än normalt.
Den här sidan hos mig själv är som sagt något jag ständigt måste jobba med, och jag måste lära mig att hantera mig själv i situationer där jag får "känsloutbrott" inombords. Även om den här sidan ständigt är under arbete så påminner jag mig ofta om hur mycket jag också älskar den här sidan. Jag älskar att känna mycket. Jag älskar att jag kan uttrycka mig i ord. Jag älskar att jag säger vad jag tycker och känner. Jag älskar att kunna visa känslor, och jag är så tacksam över självinsikten och medvetenheten jag har. Att finna en balans är återigen något jag behöver bli påmind om. Inget behöver vara svart eller vitt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi alla är olika, har olika behov och olika förutsättningar. Vi fungerar olika och ser världen ur olika ögon. Hurrni, det här med balans och en ödmjuk inställning till livet. Det är något att hålla fast vid. Ni vet, hon, som har många namn och pendlar mellan att vara olika djurslag. Orm, hyena, hund...ja listan kan göras lång. Men hon, hon är speciell. Hon är min. Och hon är en fantastisk kompis.
Efter löpturen imorse tog jag med mig Ruth upp till fotbollsplanen. Lydnad stod på schemat, och hon vet redan när jag packar väskan att det är dags för träning. Hon tittar på mig med sina förväntansfulla ögon och studsar glatt vid min sida hela vägen till planen. Väl framme ligger hon snällt och väntar medan jag preppar planen med koner, apporter och annat. När jag säger att det är dags att kicka igång träningen lyser hon upp, och engagerar sig helhjärtat i varje övning. Hon är glad och det sprudlar ur kroppen på henne, utan att hon slår över i någon stress eller hysteri. Jag blir varm i magen. Hon känns så himla mottaglig och öppen i huvudet. Givetvis har hon andra brister som vi måste jobba med, men det är brister jag har så mycket lättare att hantera. När vi har avslutat passet kramades vi lite innan vi traskade vidare på promenad. Ruth med svansen i topp och jag med ett leende på läpparna. Helvete vad jag tycker om den här hunden! Väl hemma så väntar hon snällt utanför dörren. Hon vet mycket väl att man inte bara springer in. Tassarna ska torskas varje gång. Hon skulle aldrig ifrågasätta det. När tassarna är torkade går hon lugnt in, och krafsar på träningsväskan jag precis ställt ner. Jag kan inte låta bli att tycka att hon är söt, så jag tar dom sista godisbitarna och gör några små övningar i vardagsrummet. Inlärning just nu är att skämmas och krypa. Ruth blir sååå glad och flyger upp och ner. Men bara tills jag säger vad vi ska göra - då fokuserar hon på uppgiften. Nu sitter jag med jobb och Ruth ligger precis bredvid mig. Hon tittar ibland upp på mig och jag ger henne några pussar. Alltså...jag finner inga ord. Men en sak är klar - jag är så otroligt glad i henne och så tacksam att jag får dela livet med henne. Hon förgyller mina dagar och jag kan ibland inte förstå vad jag gjort för att förtjäna henne? Ruth är en given del i vår familj, och hon passar oss perfekt. Knäpp och galen, samtidigt som hon är så otroligt tillgiven och kelig. Åh, älskade Ruth <3 Ett förslappat vilddjur.
Skulle jag skriva ur Ruths ögon skulle nog orden likna något i stil med "Jag trivs utmärkt på kontoret och gör alla mina sysslor med stort engagemang". Vi har givetvis delade meningar om vad som är hennes sysslor... Skämt och sido, men hon är för himla knäpp den rackarns hunden. 7 månader och jag måste för tillfället ha tummen i ögat på henne på alla platser utom hemma(peppar, peppar). Men fröken försöker ta sig friheter och beter sig ibland helt klart mindre trevligt. Vi reder det så småningom, men just nu är det en krävande period och mitt tålamod sätts ofta på spel. Dock chockar jag mig själv genom att vara väldigt pedagogisk & tydlig. Så jag får väl tacka Ruth som bidrar till min personliga utveckling.... eller nåt. Imorse säger Joel från köket "Älskling, tänk va bra vi har det tillsammans". En varm känsla svepte snabbt genom min mage. Han har så rätt! Vi påminner ofta varandra om hur bra vi har det, och hur lyckliga vi är. Givetvis är vissa perioder i livet tuffare än andra, och ibland kan dimman vara så stark att ljuset blir svårt att tyda. Men faktum är att det är livets gång. Vi står nu inför flera beslut som i det stora hela är riktiga I-lands problem, men fortfarande problem som tar energi. Och allt som tar energi tär mer än vi tror i det långa loppet...och vi vet också att det alltid är jobbigare process innan besluten är tagna än efter.
Vad vet vi egentligen om framtiden? Inget. Det enda vi kan göra är att ta aktiva beslut, medvetna val och följa magkänslan. Ställa för och nackdelar mot varandra brukar också vara en god idé... men ibland blir vågen jämn och vad väljer man då? Magkänslan. Men hur lätt är det? Tankarna påverkar magkänslan, och tankarna har i sin tur oftast blivit påverkade av omgivningen. Jag brukar alltid tänka att inget är hugget i sten. Inget behöver vara för alltid. Vi kan alltid ändra inriktning, vi kan ta nya beslut, vi kan byta väg. Alla möjligheter finns, och vi sätter bara våra egen begränsningar. För att återkoppla till början av inlägget. Jag har det så himla bra, och jag ser så himla mycket fram emot ett fartfylld och kärleksfullt 2014. Helgen gick i ett nafs. Löpning, gym, mysiga frukostar, lunch med vänner, Fred & Kikki på besök från Visby, Melodifestivalen, lydnadsträning och lite annat. Nu är det måndag...igen, och jag startade dagen med en mil i löpskorna. Galet sega ben men magisk luft och kvittrande fåglar. Nu är det spikat - jag kommer hålla SMALL GROUP TRAINING hos FLOW! Till en början kommer jag att hålla torsdagar kl. 18 - 19, och gruppen kommer ha max 6 deltagare. Vi har en egen sal med tillgång till allt som behövs för att musklerna ska få sig en härlig utmaning! Passa på att anmäla dig, jag är övertygad om att det kommer bli en veckans bästa och jobbigaste timme :) Här hittar du schemat: http://flowsthlm.com/schema/
Det går givetvis också att boka vanliga PT-timmar och/eller kost/träningsupplägg! Har du frågor, släng iväg ett mail till: [email protected] Gav mig ut och sprang imorse. Slask, regn, is och motvind. Jag ställde mig frågan om det saknas någon skruv i mitt huvud precis innan jag startade klockan... Svaret uteblev och jag började springa. 48 minuter & 1 mil senare landade jag vi porten. Dyngsur och svettig. Bra kombo! Det blev en snabb dusch och promenad med prinsessan. Dessutom blev det ett kort pass med luktdiskriminering. Det börjar saaaakta ta form och hon börjar få in rätt tänk i huvudet. Kul! Click to set custom HTML Igår. 1 år & 6 månader som flickvän & pojkvän. Gåshud.
Han ger mig gåshud varje dag. Senast imorse kom han in i köket, kramade om mig och pussade mig på halsen. Jag blev knäsvag...som alltid. Jag vänder mig om, pussar på honom och önskar som alla andra mornar att vi fick spendera hela dagen ihop. Tänk att jag i ett år och sex månader har jag fått vakna med vetskapen om att han är min pojkvän. Hur ska jag någonsin kunna visa tillräckligt mycket uppskattning över att vi fann varandra? |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|