Varje inlägg skulle kunna handla om min kärlek till Ruth. Faktum är att jag varje dag berättar för henne hur mycket jag älskar och uppskattar henne. Så om det är något hon vet säkert i livet så är det hur mycket hon betyder för mig.
Jag påminns varje dag om hur fantastisk hon är, och hur bra hon passar in i mitt liv. Det är aldrig några problem när Ruth är med. Aldrig. Och jag är så otroligt tacksam över att hon är så stabil, och helt utan några extrema reaktioner. Jag som själv är lite överallt och ingenstans passar inte ihop med en hund som själv är ett "nervrak". Missförstå mig rätt(och ja, jag överdriver lite), men jag upplever att många BC har både extrema reaktioner och många gånger dåliga avreaktioner. Ruth är visserligen ung än, men hittills en av de stadigaste BC jag någonsin träffat. Dessutom är hon ju helt fri från stress. Jag fullkomligen älskar det. . Ja, jag älskar henne. Men det är ju som sagt ingen nyhet. Peter sa på kursen i veckan att jag borde ha två hundar med tanke på hur ambitiös jag är, och hur mycket jag tränar. Givetvis kommer jag ha två hundar så småningom, men inte nu. Vi pratade också om vad för typ av hund, och jag sa "Jag vill ha en likadan", och han kontrade snabbt med "Det tycker jag också". En Ruthvalp! Det vore något det. Till något helt annat så sprang jag cirka en mil imorse. Den här veckan har jag hittills 34 km i benen, och ungefär alla pass har känts dåliga. Men så är det emellanåt, bit ihop och kämpa vidare. Efter löpningen blev det lydnadsträning med Ruth, fritt följ, signalkontroll, fjärr på avstånd och apportering. Sjukt kul om ni frågar oss båda. Nu är det jobb som väntar, och Ruth agerar givetvis kontorshund när hon inte är vallhund ;)
2 Comments
Fullsmetade dagar innebär dålig uppdatering. Tyvärr. Tänker hela tiden att jag ska in och skriva, men det kommer alltid något emellan. Vi har iaf hunnit med att gå kurs för Peter Nilsson. Vi var där för drygt en månad sedan och nu kom han till Agdala. Perfekt, även om jag föredrar att åka iväg och träna på nya djur. Vi kikade framför allt på det vi fått i uppgift att träna på och Peter var imponerad över Ruths utveckling. Och jag kan hålla med honom, det händer grejer med den lilla flickan.
Vi fortsatte med fösningen där Peter poängterade vikten av att låta henne hitta känslan i att "gå med djur". Jag ska inte styra henne, utan istället hjälpa henne när hennes tanke blir tokig. Målet är att hon själv känner av när djuren ändrar riktning och att hon inte har minsta tanke på att stoppa. Och där mina vänner, där händer det grejer. Emellanåt får jag känslan av att Ruth känner kontroll i fösningen, och kan gå där utan att få andra tankar i huvudet. Vi kikade också på hämten, drivningen och närarbete. Jäkla roligt och Ruth, ja alltså jag älskar henne. Varenda litet hårstår på hennes kropp. Hon är helt fantastiskt och är så tålmodig med mig som är helt ny i vallningen. <3 Häromdagen bytte vi ut vallningen mot lydnad och jag säger bara: RUTH <3 Två korta filmer finns nedanför, det händer grejer i den här flickans huvud och jag blir mer förtjust i henne för varje dag som går. Startade dagen med drygt 9 km löpning. Kan lova er att det var en trött tjej som stängde av väckarklockan vid 5:20. Dessutom hörde jag hur det blåste och mörket gjorde inte direkt det hela enklare. Men som många andra dagar hade jag karaktär nog att gå upp. Kaffe & gröt. Sen i löpskorna. Efter känns det dock alltid lika bra och stolheten väller över mig. Jag gjorde det! Jag tog mig upp och sprang, trots att jag kunde hitta på många ursäkter för att skippa det.
Efter löpning = vallning. Men på vägen ut till hagen ringer några från jobbet och berättar att det varit inbrott i min bil. Tårarna var ett faktum. Vetskapen om att någon slagit sönder min ruta för att rensa min bil gav mig avsmak och en obehaglig känsla for genom kroppen. Men men, det kunde hänt något värre. Väl ute hos fåren blev det för te med Carina. Jag behövde få avreagera mig innan jag kunde ladda om för vallning. Och vet ni? Ruth gick fint idag! Riktigt fint! Så med både bra och ledsna känslor for jag till jobbet. Tur att jag har Ruth och så fantastiska människor runt omkring mig! HD: A !
Glädjetårar? Ja! Alltså jag blir sådär löjligt tacksam. Tacksam över att jag fått en vän som är frisk på såväl insidan som utsidan. Tänk - vi har hela livet framför oss ihop! Och vi har alla möjligheter i världen att ta oss an precis det som faller oss in. Vem vet? Kanske blir det några Ruth-bebisar i framtiden? Tiden får utvisa, än så länge är hon bara barnet. Dagen till ära startade vi i fårhagen, och så kommer resterande av veckan se ut...! Haha vallningspepp så det hoppar får ur ögonen på mig. Åhh... idag är en sån dag då jag påminner mig själv om hur bra jag har det. Det blev ett kort lydnadspass på lunchrasten. Fritt följ med en barnslig och lycklig grå hund, fjärr på längre avstånd och ingångar i högt tempo. Hon har lite svårt att bromsa in i god tid, vilket resulterar i touch i mitt ben. Det både känns och ser för taskigt ut! Och ja...varje gång vi tränar lydnad påminns jag om hur kul det är! Men tiden, ja alltså tiden, den räcker inte riktigt till. Och jag måste väl blygt erkänna att vallningen är snäppet roligare... ;) Men bara snäppet, haha! Igår stod VP på schemat. Efteranmälda och glada for jag & Carina iväg tidigt på morgonen. Tyvärr åkte vi fel och kom försent, vilket kanske inte var optimalt eftersom vi var första startande. Så det var bara hoppa ut ur bilen och in på banan.
Ruth gjorde ett superfint hämt och lugnt upptag men sen blev det för tufft i framdrivningen. Fåren hade drag åt alla möjliga håll och när hon gång på gång stoppade draget började den ena tackan utmana henne. Upprepande gånger. Jag valde att bryta. Kanske var det inte det mest genomtänkta, men samtidigt så ansåg jag där och då att det var för tufft för Ruth. Hon är alldeles för oerfaren för att hantera en sån svår flock. Fåren hade drag åt alla möjliga håll och det kändes som att dom mest bara ville springa iväg, skit samma vart...? Hm, att greppa den flocken kanske hade gått men det hade blivit otroligt tufft för Ruth. Så det blev ett kort VP för oss, och även för många andra. Det var många flockar som bara sprang, sprang och sprang... Såklart känns det tråkigt, men samtidigt så gjorde vi det vi kunde utifrån dom förutsättningarna vi hade. Ruth skötte sig så himla fint och jag fick mersmak. Och det är väl det här som är charmen med vallning, varje pass är unikt och det är fler individer än jag och hunden som spelar in! Himla synd att det inte går några fler VP som vi hinner delta på under hösten, men vi får preppa och träna inför våren 2015. Då vill vi fixa VP och starta IK1 - och jag är sådär löjligt peppad! Ser fram emot många roliga och utvecklande träningspass med min älskade hund! ... och på tal om det här med motgångar. Imorse när vi var ute på promenad så studsade Ruth glatt runt. Hon, helt omedveten om att vi missade något jag sett fram emot att vi skulle klara igår. Hon, glad över att det är en ny dag som kan fyllas med roliga saker. Jag, jag kunde inte låta bli att le och inspireras av min lilla vän. Hon är lika glad oavsett vi vinner en tävling, eller om vi förlorar. Hon är lika glad om bara tränar utan att tävla. Hon är glad bara vi gör saker tillsammans. Och vi gör saker tillsammans för att vi älskar det och delar samma intressen. Tävlingarna är gräddet på moset, och resan är målet. Och det märkliga var att igår är nog första gången jag bryter en "tävling" och känner mig nöjd. Jag kände att vi gjorde det vi kunde och jag kände mig inspirerad till att nästa VP direkt efter vi lämnade banan. Det är en märklig känsla, men som jag verkligen älskar. Känslan av att vilja mer direkt efter att motgången precis knackat på dörren! I vanliga fall brukar jag behöva smälta det som gått tokigt och skaffa mig en startsträcka för att ladda om, men igår kände jag precis tvärtom. Jag vill mer, nu nu nu! Underbar känsla!! Nu laddar vi om batterierna och preppar för en ny vecka med massa vallträning! Igår 14 km i löpspåret med bästis. Hon tog det hela med ro och var lycklig över att vi kapade vår 18 km slinga med 4 km, haha! Det är himla kul att vi kan springa tillsammans, umgås och träna samtidigt - hur bra?! Guld!
Imorse blev det gymmet med syrran innan jag och Ruth styrde bilen mot fårhagen. Bana stod på schemat och dagen till ära växlade vi djur mellan första och andra passet. Första passet gick käpp rätt åt skogen. Hon skar en aning i hämtet och stannade lite tidigt... Gav henne ett nytt kommando som hon faktiskt inte alls tog så bra som hon brukar. Hm! Fåren hade dessutom mycket drag och var svårflyttade, och ifrågasatte hundarna gång på gång. Inte det enklaste. Jag fick mig däremot återigen en påminnelse om hur olika får är, och hur viktigt det är att träna på olika djur. För olika djur betyder olika utmaningar för hundarna = nödvändigt! Ruth har svårt att släppa kontrollen över djuren på mina kommandon när hon känner att djuren har starkt drag. Det är svår balans det där - hon måste lära sig att släppa i draget betyder inte att vi kommer tappa flocken. Men jag tror det där kommer reda sig med mer träning och ålder. Hon är trots allt bara 1 år och jag helt färsk i vallningen - det måste jag påminna mig om med jämna mellanrum! Andra passet gick det betydligt bättre, vilket till stor del hade med fårbytet att göra(rörligare får). Fint hämt, bra framdrivning, aningen svajig fösning och fin drivning.Draget fanns givetvis kvar, men det lyckades vi lösa fint. Fösningen brister fortfarande tycker jag, vi har svårt att finna en bra rytm känns det som. Men jag vet inte, förra helgen fick jag höra att jag hänger upp mig på detaljer. Kanske? Kanske inte? Jag känner mig oavsett inte helt trygg i vår fösning. Himla bra träning idag och på väg hem fick jag pirr i magen av tanken på hur vår resa hittills sett ut och hur den kommer att fortsätta! Tänk, vi har hela livet framför oss - Jag & Ruth. Vi har massor kvar att lära oss kring vallningen, och vi både fullkomligen älskar det!!! Sämst med uppdateringar. Tiden prioriteras lite annorlunda just nu. Det är nog med att få ihop dagarna med vallning, löpning, jobb, pojkvän, familj, vänner... ja men ni hajjar! Dessutom har det varit full fart på jobbet och det går bättre än på länge - vilket känns helt fantastiskt.
Imorgon ska jag & Carina träna bana på morgonen. Vi tänkte flytta över några djur till en annan hage för att få köra på annan mark, och för Carinas del dolta hämt. Det blir en bra förmiddag innan jag måste grotta ner mig i jobb. Men sen, sen är det kväll. Och inte vilken kväll som helst, fredagkväll! Längtar! Fy farao så mysigt att bara få vara hemma och andas lugn, jag minns knappt när jag gjorde det senast?! Igår efter jobbet stack vi ut till Ekerö för att valla med Jenny & Em. Ruth fick träna i och ur balans, fösning och gjorde några hämt med utställare. Vi körde även en VP-bana med fålla. Alltid bra när det är nya djur - och fållan fixade hon faktiskt galant. Ingen tendens till att lägga sig och hålla djuren, utan släppte fint på mitt kommando och la sig där jag önskade. Grymt! När vi var klara kom djurägaren och bad som hjälp att flytta djuren samt ta in dom i en transport. Det är något annat att jobba i skarpa lägen, men Ruth fixade det med bravur.
Idag stor det också fårflytt på agenden. Tidigt imorgon stack vi ut till Agdala för att ansluta med Carina & Lou. Sedan bar det av mot Eknäs där vi skulle samla ihop tackorna och ta dom till Agdala. Det är en bits promenad, men med Ruth & Lou var det knappast några problem. Tänk va tacksam och lätt allt kan gå när man har två duktiga vallhundar. Jag och Carina gick hela vägen med ett leende på läpparna och var sådär löjligt glada i våra hundar! <3 Jag borde också tillägga hur fantastisk Ruth är med tanke på sina unga ålder och min bristande kunskap. Hon är verkligen en stjärna som aldrig ger upp! En helg i Tidaholm hos TheLook! Två dagar med vallning, och båda dagarna fick vi träffa nya får på nya marker. Otroligt givande och kul! Ruth fick gå VP-bana båda dagarna och fixade det fint. Fösningen första dagen gick inge vidare, men bättre andra dagen. Vi fick även göra vår första fålla, vilket visade sig gå helt okej. Vi körde den några gånger för att få känna på känslan, och det är inne i själva fållan Ruth hade lite svårt att släppa helt i flanken. Men det fixade till sig med några påminnelser.
Igår var vi på kurs för Ann Awes - en himla härlig tjej! Hon gav oss lite tips och uppmanade framförallt till att utveckla träningen - kul! Det var kul att träffa så många av Ruths syskon och få se dom i fårhagen. I det stora hela känns dom rätt lika, men givetvis skiljer dom sig en del från varandra. Ruth tog resan och vår vistelse på bortaplan med ro och var som vanligt glad och nyfiken på livet! Nu är vi, om möjligt, ännu mer vallningspepp...! Några av bilderna är lånade av Emma Löfstedt! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|