Vi spenderade midsommaren på Gotland. Jag hann inte mer än åka av färjan innan jag blev påmind om hur mycket jag älskar den där ön. Jag vet inte vad det är, men miljön, stämningen, naturen ja…allt är magiskt där.
Dagarna gick i en rasande fart, trots att jag verkligen njöt av precis varje sekund. Vi umgicks med nära och kära, åt god mat, skrattade, gick långa promenader, njöt av naturen och lugnet och ja, mådde så himla fint. Jag ville inte åka hem. Jag var inte redo att möta allt här hemma redan efter fyra dagar. Men verkligheten knackade på och vi fick styra bilen mot färjan, tidigare än vi hade önskat. …och hemma är vi nu. Hemma med vetskapen om att tiderna förändras och att livet inte går att planera i detalj. Livet är levande och livet lever inte i en fyrkantig box. Livet dansar i regnet och hur gärna man än vill planera allt i detalj går det inte att ha grepp om framtiden. Omöjligt. Det enda vi kan göra är att försöka planera så gott vi kan, och sedan agera utifrån det som händer varje dag. Det är fasiken inte alltid enkelt men på något sätt charmigt. Just nu har jag ungefär tusentals tankar i mitt huvud, och vid varje tillfälle av lugn spinner jag iväg. Jag vrider och vänder på allt, försöker känna på olika känslor, försöker visualisera olika möjligheter – men tackar också högre makter för att jag är frisk och har så otroligt många möjligheter i livet!
0 Comments
De senaste dagarna har jag ägnat mycket tid åt att grotta i mig själv. Hur fungerar jag? Vad har jag för brister? Vad jag har för styrkor? Vilka sidor behöver jag jobba på för att lära mig hantera bättre? För vissa känns det främmande att grotta i sig själv, medan andra möter det med öppen och nyfikenhet. Personligen ser jag det som personlig utveckling - som i sin tur leder till ökad självinsikt & självdistans och givetvis trygghet. Jag är som ni säkert redan vet en känslig och reaktiv människa. Jag känner tusentals känslor, inte bara mina egna utan även andras. Jag läser folk som öppnar böcker och kan känna av stämningar långt innan andra gör det. Inte alltid helt enkelt vill jag lova, och dessutom fruktansvärt energikrävande. Jag är också en otrolig reaktiv människa. Agerar gärna explosivt och direkt. Känner jag något vill jag uttrycka det. Upplever jag något vill jag uttrycka det. Att agera direkt och explosivt är många gånger inte någon uppskattad egenskap av omgivningen. Det är både ovanligt och i vissa fall lite konsigt. Vissa människor bli rädda, och en del upplever obehag när någon uttrycker sig starkt. Förut hade jag svårt att se det, men idag förstår jag.
Det jag egentligen vill komma till är att jag idag har fått ökad insikt om mig själv OCH om min omgivning. De allra flesta människor har inte alls de här "överkänslig" och "extrema" som jag har. Och det är inga lätta egenskaper att hantera, men det är en gåva som jag uppskattar något enormt. Men förra året insåg jag att jag var tvungen att lära mig mer om gåvan för att kunna använda den till fullo. Och idag känner jag att jag har kommit sån otroligt bra bit på vägen. Utvecklingen hos mig själv är stor. Jag har den senaste tiden känt mig så himla mycket mer balanserad, harmonisk och lugn inombords. Och jag lyckas hantera mina känslostormar, och jag kan tygla mina tankar när jag håller på att explodera. Det mina vänner, det är stort. En helg med fina vänner, vallning, löpning, långpromenader och mycket skratt. Det är precis så helgerna ska se ut <3 Ruth har gått himla fint i träningen och idag körde vi bana med riktigt bra känsla.
När jag satt i bilen på väg ut till hagen idag påminde jag mig själv om hur bra jag har det. Jag har körkort. Jag har en bil. Jag har får. Jag har fantastiska vänner. Jag har en underbar familj. Jag har Ruth <3 Ja men ni förstår - livet är himla snällt. Även om vissa delar känns tuffa och mörkare, har jag det i det stora hela väldigt bra. Njuter av livet, gör det jag älskar varje dag och umgås med människor som stärker mig och gör mig glad. Nu ska jag och Ruth kramas lite innan det är dags för sängen. Imorgon står jag i löpspåret 06:00 innan jobbet kallar.
Igår stack vi ut till hagen med planen att träna hämt och framdrivning. Jag ställde djuren ganska nära staketet då Ruth kan ha lätt att stanna kort om det inte är bra djup i upptaget. Men igår gjorde hon det riktigt fint, och tog bra grepp om djuren. Aningen het i framdrivningen, men efter några påminnelser gick även det riktigt bra.
Jag delade också av gruppen, ställde ena gänget i 25an, och det andra i hagen intill. Så djuren stod precis bredvid varandra, men Ruth fick i uppgift att arbeta på dom i 25an. Vi fick ju strul i hämtet på tävlingen när djuren i hanteringen fortfarande stod framme. Så jag tänkte träna lite på att få henne att direkt fokusera på den flock jag ber henne om. Hon löste det mycket fint idag! Väl hemma dog vi båda två, men vaknade pigga och glada. Jag sprang en sväng, för att sedan snabbt slänga i mig frukosten och gå på promenad med Ruth. Nu är det jobb som gäller fram till halv 2 - sen är det helg. Tjoheeej va underbart! Vi ska träna, dricka pepsi max, umgås med fina vänner, valla och ja, helt enkelt må förbaskat bra!!
...och just ja. Fick det här meddelandet av Ruth igår. Man bör väl uppfylla hennes önskan? Eller...?
Trot eller ej men igår åkte vi till Malin för att träna lydnad och springa en sväng. Ruth och jag länkade delar ur III och eliten - och jag måste säga att det gick riktigt bra. Vi har ju inte tränat lydnad på veckor, men Ruth visade minsann vart skåpet skulle stå. Givetvis är vissa detaljer absolut inte fullpott, men det är inget jag kräver i länkningarna just nu. Känslan och helheten är viktigast! Ska försöka bli bättre på att få till några små detaljpass i veckorna, men tiden är knapp när vi vallar så mycket.
Hur som helst - vi lämnade planen nöjda och snörade på oss skorna för att låta benen jobba. Och jag som tränade ben i måndags ville dö ungefär varje meter.... Min träningsvärk är inte av denna värld. Men självklart biter jag ihop och springer ändå. Allt här i livet kan ju inte vara kul och lätt.
Tidigt imorse stack vi ut till Carina för att hjälpa till med avmaskning och fårflytt. Några av träningsdjuren skulle på nytt bete och tack vare hundarna gick vår vandring(ca 2 km) väldigt smidigt. Hundarna jobbade på bra och samarbetade riktigt fint - och så även vi! Det är verkligen supernyttig träning för min och Ruths del. Att jobba i skarpa lägen, med fler djur och längre stunder.
Vi samlade även ihop alla tackorna med lamm för att se att alla mådde bra. Ruth fixade det hela med bravur och jag nöp mig i armen. Häftigt att jag tränat upp min egna vallhund! Jag tittar ut. Ser hur regnet piskar mot fönsterrutorna. Vinden blåser tag i träden och utomhus finns inte ett liv. Ett lugn går genom min kropp... jag andas djupt och tungt. Ler för mig själv och tittar på min bästa vän som nöjt sover i stolen bredvid mig. Här sitter jag och påminner mig själv om hur bra jag har det. Även om vissa delar för tillfället är tunga så har jag otroligt många parametrar i livet som får mig att må bra. Riktigt bra. Att vara tillbaka i hundlivet med perspektiv i ryggsäcken är fantastiskt. Jag har kommit till många insikter och fått ett bagage med mer kunskaper och lärdomar. För mig var ett avbrott nödvändigt och behövligt. Jag vet att det var ett stort steg, att släppa det som stod mig närmast för att prova gräset på andra sidan. Det är väl det man alltid brukar säga "Är verkligen gräset grönare på andra sidan?". Ibland är fallet så, ibland inte. För mig var inte fallet så - men - jag behövde smaka på det för att få inblick i hur det livet kändes. Det kan tyckas vara sorgligt att behöva smaka på det andra gräset, och ibland kan jag ärligt själv känna att det känns pinsamt. Men faktum kvarstår, jag behövde det. Att inte bära ansvar, inte ta hänsyn, inte behöva anpassa mig och framför allt sätta mig själv i fokus. Under min uppväxt har fokus alltid legat på en annan individ, vilket är otroligt lärorikt men också tufft. Efter att jag fått smaka på båda sidorna inser jag att det går att ha båda delarna, fast i lite modifierad version. En version som jag vill forma och leva efter. Och jag påminner mig varje dag om att hålla fast vid balansen. Balansen mellan de delar i livet som är viktiga för mig. Det ena behöver inte utesluta det andra, även om det ibland kan kännas så. Vi måste vara mottagliga och öppna för att se lösningar och möjligheter. Kontentan av det hela. Jag är lycklig över att hittat tillbaka till mitt genuina intresse! Och jag är stolt över att jag vågar prova olika stigar, vågar lita på magkänslan och vågar göra fel för att kunna göra rätt. ...och för att kunna knyta an till början av inlägget. Idag sitter jag här med en fantastisk vallhund, sambo, en mysig lägenhet i staden, egna får, underbara vänner och träningskompisar, frisk kropp, fast jobb och ja... mycket annat! Även om strävan efter en annan vardag och livsstil ligger nära i tankarna, så uppskattar jag allting i nuet så otroligt mycket! Jag har det bra, riktigt bra. Visst saknar jag dom. Ibland så mycket att det gör ont. Speciellt Qit & Winnie, som jag hann dela så mycket tillsammans med. Dom gav mig inte bara lycka, dom tillät mig också få utvecklas och lära mig träna hund tack vare deras fantastiska inställning och tålamod. Några tårar rinner nerför mina kinder. Tiderna förändras. Och även om jag emellanåt vill spola tillbaka tiden, välja andra vägar eller rätta till något som blivit fel - vet jag om att det är omöjligt. Så därför lever jag på minnena tillsammans med mina fantastiska vänner. Och för er som orkar - titta och njut. Visst är dom underbara?! <3 |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|