Gårdagen spenderades med Malin. Vi gick en långpromenad, bakade, fotade och pratade i mängder. Vi hade ingen stress, inga måsten eller andra planer, så vi kunde bara umgås precis hur länge vi ville. Lyx, och dessutom på tok för länge sen.
Timmarna sprang förbi och jag tror vi båda njöt lika mycket av varandras sällskap. Vi hann verkligen prata om precis allt, och hann dessutom bolla våra tankar mer än en gång. Himla behövligt ibland. Vi pratade en hel del om LillaBus som växer i min mage. Tänk att det bara är 63 dagar kvar till vi förmodligen har en till liten individ bredvid oss. När vi ska uppdatera varandra om läget så ska jag plötsligt amma? Haha så himla galet! En sak är klar: om två månader kommer livet plötsligt förändras. Bara tanken på att få träffa vårt lilla barn ger mig pirr i magen. Vem är du? Flicka? Pojke? Vad kommer du tycka om? Hur kommer du se ut? Det finns så många frågor som har sina svar i framtiden. Jag möter varje dag med stor nyfikenheten och glädje.
0 Comments
Fredag idag. Äntligen. Så efterlängtat. Precis som alla andra veckor... haha! Nej men den här helgen vankas det ju första advent, och jag är så laddad på att få julstämning i kroppen. Så jag välkomnar varmt julen och ser fram emot att som hör till.
I veckan skickade jag in ansökan om föräldrarpenning till Försäkringskassan. Det känns som en hel vetenskap det här med föräldrarledighet, föräldrarpenning osv... Men jag lär väl få grepp om allt så småningom. Tanken är dock inte att jag ska ta ut full mammaledighet, utan jag planerar att jobba en del hemifrån och på kontoret. LillaBus är varmt välkommen hit, och Ruth har lovat att ställa upp som barnvakt! Men inget är givetvis bestämt, allt beror ju på LillaBus :) <3 Det skulle däremot kännas fint att kunna ha ett finger med i jobbet - helst vill jag inte överlåta mina arbetsuppgifter till någon annan. Ruth då? Vi tränar faktiskt en del, även fast det är glest med träningsinlägg. Det går inte att lägga in filmklipp från Instagram här i bloggen längre... Så ni som vill följa vår träning får följa oss på Instagram! Vi har bland annat bestämt oss för att ändra skiftet från stå-sitt i fjärren, plockat ut vänstersvängar och halter i fria följet och introducerat vittringen. Det känns himla spännande! När vi träffar träningsvänner ägnar vi dock största delen åt störningsträning och helhet! Ikväll vankas det först en timmes lydnadsträning och sen två timmars agilityträning... hm, det var det här med att ha en hund.... haha! Nej här blir det ingen mer hund på ett bra tag, vi ska först lära känna LillaBus och få grepp om hur livet som föräldrar ser ut! Hur vet man när något är rätt? Hur vet man när man ska välja höger istället för vänster? Hur vet man att man inte kommer ångra sitt val? Hur vet man när det är läget att säga adjö?
Livet har en förmåga att ändra riktning och är under ständig förändring. Ibland sker saker planerat, och ibland helt oplanerat. En del saker har vi kontroll över, andra inte. Man säger att det är charmen med livet, att inte veta. Jag håller med, visst är det fantastiskt att inte kunna kontrollera allt. Men samtidigt läskigt. Vad väntar oss imorgon? Vi ställs ofta inför vägskäl, där det finns flera vägar att gå. Ibland är valet av väg självklart, vi behöver inte ens fundera. Det känns sådär rätt i magen att vägen är självklar. Men ibland velar vi.. magkänslan är diffus, oklar och inte greppbar. Vi väger för och nackdelar mot varandra. Ibland blir vi klokare, ibland inte. Och där står vi inför ett val vi inte riktigt känner oss trygga i. Känner ni igen er? I lägen som dessa försöker jag ge mig själv tid, och lyssnar inte för mycket på andra. Folk har en förmåga att tycka mycket, och vill gärna dela med sig av alla sina erfarenheter och kunskaper. Toppen! Absolut. Men ibland så behöver beslut fattas utan att någon påverkat vår tankebana. Vi behöver istället grotta i oss själva, och känna på olika känslor. Hur skulle det kännas att gå vänster? Hur skulle det kännas att gå höger? Hur skulle det kännas att avvakta, och ta beslut längre fram? Ja, men ni är nog med på hur jag menar. Livet är minst sagt spännande och även om vi inte kan kontrollera allt som händer, så kan vi ta kontrollen över våra tankar och känslor. Nu låter det säkert som jag står inför vägskäl i livet, men så är det verkligen inte. Eller jo, såklart finns det alltid småsaker, så som vilken vagn vi ska välja. Haha! Men inte större dilemman än så. Men anledningen till att jag kom in på dom här tankarna är att vi ska få barn. Om 2 månader stundar en stor förändring i våra liv. Och alla förändringarna är omställningar. Så som livet tidigare sett ut, kommer livet inte fortsätta se ut. Snart kommer en liten bebis vara i centrum, det blir något helt annat. Fantastiskt är ett milt ord. Vinterdäck, födelsedagsfirande, långa promenader, vallhundstävling, mysiga frukoststunder, städning och lite annat. Ja, det är några delar som beskriver min helg. Idag kliver vi in i vecka 31, det betyder 9 veckor kvar till beräknad förlossning. Jag misstänker att man vågar säga att nedräkningen kan börja, eller? Jag känner givetvis en stor längtan till att få träffa LillaBus, men än så länge är verkligen längtan under kontroll. Jag mår ju bra, och vet att LillaBus har det smutt där inne i magen. Så jag hoppas LillaBus stannar där inne så länge som det känns nödvändigt. Ja…vecka 31 alltså. Borde väl kallas att man är höggravid nu? Oavsett så känner jag mig mer gravid för varje dag som går. Rörelserna i magen är lite annorlunda nu, inte lika mycket klara sparkar, utan jag känner mest hur LillaBus flyttar runt och sträcker på sig. Någon spark blir det då och då! Jag kan även se på magen hur LillaBus flyttar sig – helt sjukt! Det är verkligen ett litet barn i min mage. Om drygt två månader går vi från att vara ett par till att vara en familj. Vi ska få en liten individ som kallar oss "mamma" & "pappa". En liten individ som vi har skapat. Även om jag för varje dag får mer grepp om förändringen som stundar så känns det overkligt. Tänk att han som jag bara trodde fanns i mina drömmar, nu ska bli pappa till vårt barn. Jag nyper mig i armen, flera gånger om dagen...bara för att bekräfta att jag inte drömmer. 💕 Om ni bara kunde ana hur tacksam & lycklig jag är som får dela livet med honom, och uppleva det här fantastiska som sker.
Halvväg in i vecka 30, och jag börjar verkligen känna mig gravid. Jag blir tyngre, större, klumpigare och kissnödigare. Både jag och syrran har fantastiska graviditeter hittills, mår som prinsessor och lever livet precis som vanligt. Men nu efter drygt 73% av gravditeten börjar vi faktiskt bli påminda om att livet inte riktigt är som tidigare…
För mig är det verkligen en stor omställning att energin inte är densamma. Eller jo, alltså i det stora hela är den ju det, men jag har inte samma ork och blir andfådd fort…läs väldigt fort. Dessutom har jag ett större behov av att få ”landa” i soffan när jag kommer hem. I vanliga fall hinner jag inte komma innan för dörren innan jag hugger tag i måsten som att, tvätta, laga mat, dammsuga. Nu skriker kroppen efter annat. Ibland lyssnar jag. Ibland inte. Jag har så svårt för att ”ta det lugnt” och bara ”vara”. Jag är ju trots allt inte sjuk, och jag är ju inte handikappad. Balans är ett ord som studsar tillbaka på mig hela tiden. Jag måste lyssna på kroppen och förstå vilka stora förändringar som sker… Även vissa nätter har fått tagit lite stryk den här veckan. Jag trivs verkligen inte med att ligga på rygg och att ligga på sidan gör det omständigt. Jag behöver lägga en kudde under magen för att få avlastning, och byter jag sida, måste jag ta med kudden…eller lägga mig på rygg. Och ibland vill inte LillaBus att jag ligger på en viss sida, så då blir det ett himla liv i magen. Jag vet att flera säger att gravidkuddar är en räddning…men jag är ändå tveksam. Dessutom behöver jag ibland gå upp 2-3 gånger för att kissa. Så ja, visst nätter blir det helt klart mindre sömn. I övrigt så känner jag mig klumpigare än klumpigast. Och värre kommer det att bli. Att förflytta sig i sängen är ett projekt, att böja sig ner för att plocka upp något är ett projekt, att ta sig förbi trånga utrymmen är ett projekt, att raka sig är ett projekt och för att inte prata om när jag satt mig i soffan…då vill jag helst slippa förflytta mig. Låter helt sjukt, jag vet. Men så är det… Och på tal om något helt annat. Jag tappar så sjukligt mycket hår. Varje dag svider det i mitt hjärta när jag ser hur mycket som lossnar. Jaja, nog om det här. Jag mår ju faktiskt alla tiders och trivs verkligen med att bära på LillaBus. Jag är så nyfiken på att ta reda på vem du är <3 Vi räknar ner veckorna och ser fram emot att få möta dig på BB. Men fram till dess känner vi glädje i att du växer som du ska i magen, och tar den tid du behöver där inne. Lydnadsträning igår…igen. Lycka? Japp! Så himla kul och jag är så peppad att det sprutar ur öronen på mig. Vi fokuserade på fritt följ med mycket tempoväxlingar & svängar. Sen gripande av apport…nej, hon har fortfarande inte fått grepp om vad jag önskar. Hon står på frambenen varje gång, och springer lika fort varje gång. Jaja, det reder sig nog så småningom. Vi körde också ett helt Z:a, ingångar från olika håll och vittring. Ruth gjorde många fina delar igår, och jag känner verkligen att utvecklingen sakta går framåt. Så förbaskat kul! Här bjuder jag på en film från vårt första Z:a. Visserligen utan koner, och med en förare som inte känner till ordet ”linjer”. Men bortsett från det – tycker jag det ser fint ut. Sättandet skulle jag dock önska aningen mer distinkt & kvickt, men det får vi nog plocka ut och nöta lite :) Men nu är upptagen helt utan studs!! Den här lilla busvalpen, Vic, söker ett nytt hem. Hon är framåt, tuff, matglad, stor kamplust och full av energi. Dessutom känns hon väldigt lyhörd och följsam. Så söker du efter en kompis att träna, tävla och umgås med - hör av dig på [email protected]
Lilla Vic finns kvar hos uppfödaren, då tanken först var att hon skulle stanna. Men på grund av personliga skäl söker vi nu ett nytt aktivt hem till Vic. Hon är efter Everon Zola & Nic. Vi skulle ju gått på agilitykurs igår men instruktören blev sjuk, så det blev vanlig träning med gänget istället. Inte oss emot. Vi har ju massor att öva på och behöver verkligen få in någon form av känsla på agilityplanen. Vi fick återigen fina tips av Emilie, och jag får sakta små pusselbitar att gå ihop... Ruth tyckte som vanligt att det var fest, och det går omöjligen att missa hennes lycka.
Väl hemma blev det sen middag som Mr J fixat, och sen raka vägen i sängen... Under graviditeten inser jag hur viktig sömnen är för mig. Jag somnar så fort jag ser huvudkudden och vaknar knappast pigg som en lärka. För er som inte känner mig kan jag inflika med att jag är en morgonpigg människa... vaknar ofta full av energi och som mest kreativ tidiga mornar. Nu är det dock något helt annat. Hade inte väckarklockan gjort sitt jobb skulle jag sova vidare...i många timmar! Idag vankas det återigen jobb, för att sen hinna med ett lydnadspass innan kvällen ska spenderas med Mr J. Efterlängtat <3 |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|